Party Of Five

Värsta morgonen i mitt liv...

Jag och Liam gick upp o5,1o, kollade på bolibompa en stund sen ville han se Alvin och gänget så jag skulle sätta i den i dvd:n...
Och i samma ögonblick som jag vänder mig om så hör jag världens duns...vänder mig om igen och ser Liam ligga på golvet med händerna för ansiktet och gråter!

"fan fan fan, helvetes jävlar" är bara några av alla fula ord jag hinner tänka på den sekund det tar för mig att plocka upp honom!

Får upp honom i knät och ser då världens jack vid kindbenet....
Alla fula ord byts mot panik, rädsla och ångest!
Tar Liam, springer mot sovrummet där jag möter Daniel (som vaknat av dunsen), gråter, skakar och försöker få fram vad som har hänt!
Daniel tar Liam medans jag hulkar fram att han trasslat in sig i filten och ramlat mot bordshörnet när jag skulle sätta i filmen!
Ångesten kryper på mig ännu mer och jag känner att jag måste vara den sämsta mamman i hela världen som inte kan ta hand om mitt barn!!

Liam gråter, Daniel tröstar honom och försöker lugna mig. I detta ögonblick är jag riktigt chockad och uppriven!
Det kryper av panik i min kropp och tankarna rusar runt i skallen... Vill bara krypa ihop och gömma mig!
Börjar riva runt i skåpet efter kompress och tejp!
Klipper ordning och klistrar på Liams kind, han lugnar sig och vill se på Alvin och gänget igen...

Här nånstans har även Maja vaknat, stumpan!:)
Hon är så jäkla bra den ungen! Tvärlugnt tog hon det, hon försökte lugna ner mig genom att prata, klappa mig på kinden och ge mig en massa kramar! Älskade unge!!!

Vi satte oss i soffan och kollade på film medans Daniel ringde till sjukvårdsupplysningen...
Liam skrattade och va precis som vanligt och Maja va bara helt underbar, jag kunde inte göra annat än gråta!
Kunde inte sluta...satt bara och tänkte på hur jag hade kunnat gjort alla annorlunda...hur jag hade kunnat gjort för att förhindrat detta!
Tårarna rann ner för kinderna och jag försökte verkligen bita ihop! Men det gick inte...

Fick order om att åka till Uppsala, in till Närakuten...
På med kläder, ge barnen en varsin smörgås och in i bilen! Mot Uppsala.....

Väl inne i Uppsala så får vi (såklart) vänta innan vi får träffa läkare!
Han kollar och konstaterar att det behövs inte sys utan det räcker med att tejpa ihop det!
Hade inte gått hål igenom hela huden...(ryser av tanken)

(Nu är det så att jag tycker sår och jack är otroligt jobbigt att se!
Trodde att det skulle kvitta när det gällde mina egna barn men tydligen inte...)

Har Liam i knät när han tejpar, Liam gråter förtvivlat (är antagligen riktigt öm och har ont) jag känner svetten pärlas i min panna och blir mer och mer yr och frånvarande.
Försöker koncentrera och fokusera mig allt vad jag kan för Liams skull...han gråter och gråter, slutar inte!
Tillslut känner jag att jag kommer tuppa av snart, ber Daniel ta Liam så jag kan få lite luft och andrum!
Ni som känner Liam vet ju att han är otroligt jättemammig, så han vill ju verkligen inte vara hos pappa utan bara hos sin mamma, som sitter och göra allt för att inte tuppa av!

Vi tackar för oss, går mot utgången, jag går in på toa och sköljer ansiktet sen åker vi ner till bilen och åker hemåt!
I bilen känner jag hur all oro och rädsla släpper och tröttheten kommer tillsammans med huvudvärken!
Liam somnar (och sover fortfarande) och jag och Maja kollar klart på Alvin och gänget!

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Är så jäkla tacksam över att ha två (snart tre) friska krya barn!
Skulle offra allt för de...får ångest bara jag tänker på att något skulle hända de!
Nu hände det...och kommer med all säkerhet hända igen...
Men ska göra allt jag kan för att de ska känna att de är säkra och att det finns alltid folk som ställer upp för de!
Mina barn är mitt liv! Mitt allt! Mina hjärtan!!

Mamma älskar er...mer än ni förstår!

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥


bild:google