Party Of Five

Läste precis ett inlägg hos Linda om det här med "tjej" och "kill" kläder och kände att jag va tvungen att avreagera mina tankar i ett inlägg! :)

Jag tycker hysterin om att rosa är en tjejfärg och blått en killfärg är så jävla utmattande!
Så jävla fjantigt att man ska tuta i ungarna att könet inte gör nån skillnad osv
Men de gör de ju visst!!!!
Tjejer HAR bröst och pulla och killar HAR snopp!!
Så kommer de alltid se ut, vare sig de har rosa, blåa, gröna eller bajsbruna kläder!!

Man kan inte lura i barnen att vi är likadana allihopa, för de är vi inte!
Vi ser olika ut, vi har olika tankar och funderingar, vi har olika värderingar, vi har olika tycken och smak...
Det har INGENTING med kläderna att göra!!
Vi är olika i huvudet!
Vi är inga jäkla kloner som ska gå runt i samma-lika kläder för att ingen ska bli utanför eller ingen ska känna sig annorlunda! Vissa vill ju vara annorlunda! Jag vill då verkligen inte vara som alla andra!



Jag kämpar för att mina barn ska stå för de de tycker! Att de ska bli självständiga individer och att de ska få känna att de får tycka som de vill utan att nån bryr sig!
Vet att det inte kommer bli så för det finna alltid några drygon som håller på...
Ja, jag köper kläder till deras "kön", men de behöver absolut inte ha på sig nå de inte gillar!

Maja har aldrig gillat klänningar som är söta, gulliga och pussinuss...
Hon vill ha coola kläder INTE söta!! Nuförtiden är hon noftast med och köper kläder till sig själv, ibland blir de på killavdelningen men oftast blir de nån cool tröja eller byxor!
Gärna med döskallar på! Hon gillar även Hello Kitty (så länge de är coolt)

Hennes favoritfärg är lila (för den är tuff)
På sommaren vill hon ha shorts, för de har pappa! Sen vilken förg de har är helt oviktigt för henne!
Alla hennes jeans som hon äger slutar alltid med hål på knäna, då hon far runt och leker, precis som de ska va!

Så jag tror att de är vi vuxna som tutar i de om "tjej" och "kill" färger!
Jag har alltid låtit maja ha färger jag tycker passar henne, inte för att de är tjejiga! Hon har aldrig varit speciellt "tjejig" av sig...
Hon grät och fick nästan panik första gången hon hade på sig en "riktig" prinsessklänning! haha

Nu kan hon ha det men de är mest om de klär ut sig, men då kan hon även vara katt, pepparkaka eller pirat bla.

Liam har däremot inte kommit till det stadiet då han bryr sig om va han har på sig!
Han behöver bara slitstarka "bus"kläder, precis som sin storasyster, och de finns oftast på killavdelningen (då leggings inte håller så bra från tjejavdelningen ;)
Hans favorit tröjor är han tre rosa t-shirtar! Får han välja själv har han de!
Jag tycker rosa är en superfin färg och han passar verkligen i de! Turkos och rött är oxå två färger han passar i!

Skulle aldrig klä honom i Hello Kitty bara för att det ska vara "rättvist"!! ALDRIG!!
Hello Kitty är för mig tjejigt!
Vill han klä sig i det sen när han får en egen åsikt så självklart! Varsågod! Men så länge han inte bryr sig så bestämmmer jag vad han ska ha!
Precis som jag gjorde med Maja och de gick ju bra!

Ella har klänningar som ligger i sin garderob, men används sällan!
Jo i somras, hade hon klänningar just för att de är smidigt och dra på när man ska åka bort och det är svalt och luftigt!
Men skulle aldrig sätta på henne klänning och strumpbyxor under alla kläder man lär ha nu!
Fy fan så obekvämt!
Skulle ni ha på en strumpbyxor och klänning under termobyxorna eller overallen?

Nej, mina barn ska ha praktiska lekkläder i fina färger som passar de! :)
Jag bestämmer vad de ska ha på sig så länge de inte har en egen åsikt! Skulle aldrig tvinga de till något de inte vill! Tycker de ska lägga ner den här jäkla hysterin om färger och kön!

Vi är alla olika och lika på alla sätt och vis!
Låt barn vara barn och stör de inte med alla jäkla fåniga tankar...


Skulle verkligen världen bli en bättre plats om alla gick runt i samma kläder och kallade varandra för "hen"??



Finns väl värre saker att lägga energi på?!
Typ de svältande människorna som knappt har nå kläder?
Kanske de drabbade människorna som har förlorat alla sina kläder i krig?
Eller varför inte de hemlösa som får tigga kläder?

Tror ni de bryr sig??



Åh nej, hon har en röd rutig kjol!! Hur ska våra barn tolka detta!?!?!?!?!

*suck*

Tror jag gick rakt in i den där omtalade väggen nyss....fast mammaversionen!



Mina barn är de absolut bästa och finaste men ibland så retar de gallfeber på mig!
Det gnälls, pips, skriks, slåss, gråts, rivs tapeter, har sönder saker, puttas, bits...listan kan göras lång tyvärr!

Den listan ihop med hushållslistan (lämna, hämta, tvätt, frukost, städ, luch, mellis, disk, lagas mat och fritidsaktiviteter) är fan inte rolig!
Har konstant huvudvärk, har ingen direkt aptit utan äter mer för att jag måste, mitt tålamod är knappt och jag har nära till tårar så fort de blir minsta motgång!
Tycker inte jag gör annat än tjatar och tjatar, känner mig stressad mest hela tiden (fråga mig inte varför)

Försöker vara ute mycket, försöker berömma alla poitiva och bra saker oxå så de inte bara får höra tjatet, försöker leka med de både inne och ute, försöker hitta på olika saker för att slippa vara hemma hela tiden...

Men det är inte det lättaste när man har tre i täta åldrar! Alla skriker efter uppmärksamhet som jag omöjligt kan ge de! Iallafall inte så mycket de vill ha...



Kan inte låta bli att undra hur andra har det? Är jag ensam om att tycka det är pest och pina? Är jag ensam om att gråta nästan varje kväll för att jag har så jävla dåligt samvete? Är jag ensam om att känna mig egoistisk?

Jag älskar mina barn till döds och skulle göra vad som helst för de men ibland undrar jag om jag ens va redo för att vara mamma?
Känner mig så misslyckad emellanåt att jag tycker synd om mina barn för att de har mig som mamma!

Vet inte vad jag ska göra? Vill verkligen inte må så här för barnens och Daniels skull!
Kan inte vara roligt och ligga borta och veta att det är kaos hemma...
Vill inte att han ska bli stressad och få dåligt samvete över det!

Längtar varje dag efter att han ska sluta jobba så jag får avlastning...så jag kan få lite mer egentid, den jag har nu är runt 3-4 timmar på kvällen!
Skulle så gärna vilja orka med allt, vara en bra mamma, ha ett fint hem och bara kunna njuta av allt!
Vilket jag gör, varje dag, ska ni veta! Därav det dåliga samvetet på kvällarna, att jag känner så här när jag är så lyckligt lottad med tre underbart fina barn och en fantastisk man!


Mina pärlor - mitt allt!!








Hur ego får man vara?
Hur gör ni?
Hur känner ni?
Och har ni nå tips?

Är jag ensam om att må så här!?






Förlåt för ett himla gnälligt och personligt inlägg, är absolut inte ute efter sympati och "fan va synd det är om dig"- kommentarer utan jag mår bättre av att skriva/prata av mig!
Är evigt tacksam för alla tankar och åskter, tips och trix!