Party Of Five

Måndag 6 september:

Hade väl lite molvärk redan på morgonen men inget som gjorde nå värst ont eller som pekade på att något va på gång.
Hämtade Maja på skolan, åkte hem till mamma. Där somnade jag med Liam när jag skulle lägga honom på dagen, sov i två timmar nästan (tur de så här i efterhand).

När vi vaknade så kände jag att värkarna blivit lite starkare, men fortfarande inget att hetsa upp sig för tyckte jag så jag höll tyst! (Vet hur både min mamma och lillasyster kan reagera...hihi)
Va himla sugen på en McFeast så vi packade in oss i bilen och drog till Enköping och käkade på Donken, värkarna fortsatte, jag försökte klocka de lite ihemlighet i bilen, gick så där...

Efter vi käkat så drog vi en tur på Maxi. Där frågade mamma om jag hade ont? Mmm lite, men ingen fara!
(det var väl här allt startade, frågorna, oron och all gulliga omtanke! På det sättet som bara min familj kan! ♥ )
Åkte hem, släppte av mamma och Ida, sen åkte jag hem och satte mig för att klocka värkarna på datorn för att få nån koll på läget!

Då visade det sig att de kom ganska regelbundet, men inte helt. De höll i sig i ca 40-45 sekunder varje gång, men de gjorde inte ont eller va jobbiga, jag kunde ju hålla på som vanligt utan att behöva andas mig igenom de.
Mamma tyckte jag skulle ringa Daniel och berätta läget och det gjorde jag.
Vi kom överens om att jag skulle ringa BB och hör med de. Där sa de som jag anade, att värkarna va för svaga och oregelbunda och att vi skulle avvakta tills det vart lite mer trycka i de!

Men Daniel bestäme sig för att åka hem, eftersom det uppenbarligen va på gång åt rätt håll denna gång!
(hade jäkliga förvärkar hela helgen som inte blev nå mer)
Ida kom över för att hjälpa mig med barnen så jag fick klocka värkarna i "lugn och ro".
Efter nån timme kom mamma och Jana förbi oxå och sällskapade oss! :)

Nu va klockan runt 21,oo och värkarna höll i sig precis som innan!
(woohoo nu är det på gång!! På rikigt!! kände jag.)
Ungarna sussade och Daniel kom hem. Vi pratade lite med mamma och Ida och sen bestämde vi oss för att alla skulle gå hem och vila upp sig och hålla tummarna för att det va dax snart!


                               

Tisdag 7 september:

Vaknar....(aj aj aj...nu känns de ju...aaaj!)
Kollar på klockan, strax efter o1,3o. Klär på mig och går upp för att sätta mig med datorn i vardagsrummet och klocka värkar. Vill att Daniel ska få sova så han orkar med mig ;)
Aj aj aj...där kom en till...kan de vara regelbunda nu mån tro?

Sitter och klockar värkar i över två timmar....i mörkret....helt ensam....inte jättekul kan jag säga! ;)
Slumrar till en stund (antagligen för att jag är helt färdig) vaknar efter ca 40-45 minuter av en värk igen...
Aaj aaj aaaaj, satans va de känns nu då!! Flåsar på och känner mig rätt duktig och himla redo för detta!
Somnar till ännu en gång innan jag bestämmer mig för att gå och väcka Daniel, klockan är ju ändå o6,2o och barnen ska ju till skola och dagis!
Kan ju tillägga att så fort jag står upp så känn allt som en kraftig stor värk, HELA tiden!
(därför va jag inte uppe och gick onödigt mycket på natten)
Barnen gick upp, Daniel fixade frukost och jag satt i min fotölj och flåsade! :)

Vi trodde ju att Daniel skulle hinna köra ner barnen och så men när vi ringde till mamma så kom de som skållade troll! :) Först mamma och sen Ida och Nicke, de va så gulliga och skulle köra ner barnen så vi kunde åka in!
Okidoki, jag ringer BB och hör med de! Japp, sa de, kom in ni bara! Välkomna!

SHIT!! Ska vi föda barn nu? Är det på rikigt?
Ska vi äntligen få träffa den lilla som legat i min mage de senaste 4o veckona?

Slänger in allt i bilen, BB-väska, väska med våra kläder, bilstolen...
Och off we go!
Värkarna kommer ganska ofta och nu känns de! Aj aj aj!
Jag flåsar och andas och sitter och småhatar alla andra människor som är ute i trafiken och inte kan köra som vi vill! Dvs inte alls! FÖRSVINN FRÅN VÄGEN!!! vill jag skrika men gör inte det!
Kommer äntligen in till förlossningen, ut ur bilen (och det där med att allt känns som en enda stor värk när jag står upp stämmer fortfarande) går böjd in till förlossningen och får komma in i ett undersökningsrum.

Lägger mig på sängen och får band och grejer som ska mäta värkarna och bebisens hjärtslag. Får ligga med de i 2o minuter och under de minuterna kommer värkarna mest hela tiden, är nog mellan 1-2 minuter emellan och de håller i sig runt 1 minut, inte mycket vila heller!
BM, som heter Ann-Louise, kommer in igen och ska nu undersöka mig för att kolla hur långt gången jag är.
Åh gode gud, måtte jag vara minst lika öppen som jag va med Liam!! (dvs 4 cm) För visst sjutton borde väl mitt värkarbete hemma ha gjort någon nytta!!

Oj, här har man öppnat sig! säger BM. Ja, 7...mer 8 cm! Bra gjort Angelica!
*woohoo* Fan va gött! Då slipper vi åka he..vänta...då är ju fan snart dax ju!!

Då vill väl du komma till ett rum så du får andas lite lustgas? saäger BM.
Öh, ja tack gärna! säger jag.
go go go tanten, vill ha lutgasen nu! Gärna tidigare...





Kommer in, hinner inte lägga mig, får en värk...hinner inte få lustgasen till den!
Attans...
Lägger mig, får instruktionen om hur jag ska göra med den (som om jag inte vet hur jag ska hantera min fina vän) Får en värk, och suger i mig lustgasen för glatta livet!
This is what I´m talking about!!

Har två starka värkar innan lustgasen hinner verka. Sen blir man så där lite smålullig...
Men det tar inte lång tid innan jag tycker att min fina vän lustgasen vänder sig emot mig och inte gör mig nå gott alls! Värkarna gör ju oooont! Så de ökar på lustgasen igen...då blir de lite bättre!
Undersöker mig igen...9 cm....
Va fan då!! En hel jäkla cm kvar!! jag vill trycka ut ungen nu!!

Flåsar och kvider mig igenom några värkar till för att sedan känna att de ändrar sig....
Jahapp...nu trycker de på! Nu kör vi.... :)

De undersöker mig igen och mycket riktigt så är jag öppen 10 cm!
Och trycket har nu gjort sig påmind neråt!
Shit för fan! Varför ska de va så satans drygt att föda barn för! Räcker det inte med att man måste fläka ut sig inför främmande människor? Måste det kännas som man ska skita på sig oxå?

De tar bort lustgasen för mig (!!!!) men ger mig nån bäcken-bedövning istället!
Guld värt!! Kan äntligen koncentrera mig på att krysta än på att det gör ont överallt!
Så jäkla bra! (minns att jag undrade varför jag inte fick detta med Liam, hade underlättat en hel del kan jag säga) Svettas nu som en dåre! Har en blöt kall handduk över hela ansiktet och Daniel (min underbara) står och fläktar för allt han är värd med en pappkopp (om man ska spy i...hihi)
Svetten dryper och jag krystar och flåsar!
Här nånstans säger BM att hon ser bebisens huvud, det är täckt av mörkt långt hår!!
Va?! Nej? Är det sant!? Ingen annan av ungarna har ju varit håriga...och defenitivt inte mörka!!
Va kommer det ifrån? :) 
Det sköna är att jag hinner vila mellan värkarna, helt slut är jag!

Sen kommer den där fasanfulla värken...den näst sista....när huvudet i princip är ute och BM bara tjatar om att en till, sen är bebisen ute! Men man vill inget hellre än att de stoppar in handen och drar ut ungen för det gör så satans jäkla ont!!
Fan jag villste inte va jag skulle ta vägen! Ingen värk, fick inte krysta, ungen är halvägs ute och jag vill bara dö en smula! MEN....då kommer den.... den älskade efterlängtade värken!
Tar i....*gaaah* och bara så där så är all smärta borta! POFF!
Smärtan byts till lyckorus!

Där är hon! Våran dotter!! Hon är ute...ÄNTLIGEN!!
Jag gråter, hon gråter, Daniel gråter!
Fan va vi är bra! Fan va jag va bra!! Fan va bra allt är nu helt plötsligt!!

Får upp den lilla grodan på magen, hon skriker och är så där kladdigt, blodigt, slemmigt vacker som bara bebisen kan vara! (nu är det ju så att våra barn har ju alltid varit liiiite vackrare än alla andra barn även i detta tillstånd hihi)
Nu är hon här, våran prinsessa med den mörka kalufsen! Äntligen! Som vi har väntat!! :)



Tisdagen den 7 september klockan 1o,56 föddes ELLA Maria Jonsson!
Hon vägde 369o gram och mätte 50 cm över havet!

Så liten, så efterlängtad, så perfekt!!